Svenska är ett östnordiskt språk som talas av över tio miljoner 
människor i Finland och Sverige. Svenska är i stort sett ömsesidigt begripligt med danska och norska. De övriga nordiska språken, isländska och färöiska, är mindre lika svenska, norska och danska. Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren av fornnordiska, den gemensamma språkstammen för de germanska folken i Skandinavien.
Rikssvenska är en benämning på den standarddialekt som sedan 1800-talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och varit väletablerad sedan början av 1900-talet. I Finland används benämningen rikssvenska också i en vidare betydelse, som motsats till finlandssvenska. Trots att många regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter fortfarande talas är både talspråk och särskilt skriftspråk i hög grad standardiserade. Vissa dialekter kan skilja sig väsentligt från standardspråket i fråga om grammatik och ordförråd och är inte alltid ömsesidigt begripliga med standardsvenska.
Den vanligaste ordföljden är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans morfologi har förhållandevis få böjningar; det finns två grammatiska genus (neutrum: ett hus; utrum: en bil), och det finns inga egentliga kasus, även om äldre beskriver två, nominativ och genitiv) och substantiven skiljer mellan singular och plural. Adjektiven kan kompareras och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom suffix, ändelser, och kan komplementeras med artiklar. Prosodin har aspekter av såväl betoning och i de flesta dialekter även vissa tonala drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och har även ett mycket flexibelt fonem i det så kallade sje-ljudet.
