Mer om Utbilda dig i Retorik och Presentationsteknik

Känner du dig lite osäker och funderar på hur du ska få andra att lyssna? Du kan vara lugn, alla har inte en medfödd retorisk talang som talare men det positiva är att mycket går att lära sig.

Varför utbilda sig i presentationsteknik och retorik?

Genom att utbilda dig i ämnet kan du bli en skicklig talare som enkelt fångar din publiks intresse och väcker deras känslor och engagemang. Du lär dig nödvändiga förberedelser och att endast använda stolpar som manus. Du lär dig att inspirera dina publik, förstärka ditt budskap med språket samt att handskas med den som alltid ifrågasätter dig.

Retorik - konsten att övertyga

Retoriken har sin grund i antikens Grekland. Retorik beskrevs av Aristoteles som ”konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga”. Idag finns dock ingen allmänt accepterad definition av ämnet utan flera retorikforskare har istället hävdat att styrkan ligger i just retorikens mångfald. Genom att utbilda sig inom retorik kan man förbättra sin förmåga i att debattera, framföra presentationer och hålla föreläsningar.

På en retorikkurs får du bland annat lära dig:

• Hur du lugnar dina nerver
• Hur du ska förbereda dig
• Vilken dispositionsmall du bör använda för att nå ut med ditt budskap
• Kroppsspråk, vilka signaler du sänder ut
• Hur du fångar publikens uppmärksamhet
• Hur du bemöter din publik
• Tekniska hjälpmedel
• Vilka knep du kan använda för att övertyga och väcka känslor
• Du lär dig engagera och inspirera

Ethos, logos och patos

Begreppen utgör grunden i retoriken. Ethos står för talets trovärdighet, logos vädjar till förnuft och fakta och talarens pathos strävar efter att väcka känslor hos sina lyssnare.

Det finns olika sätt att utforma en text så att den blir funktionell. Ett sätt att arbeta inom retoriken är att använda sig av retoriska termer för att få nyans och djup i sin text. Variationen av språket kallas figurer och troper. Man skiljer mellan fyra olika sätt att förstärka sin text; upprepningar, jämförelser, bilder och vändningar.

Ironi: När man använder sig av ironi säger man motsatsen till det man egentligen menar. Man överdriver sitt uttalande och får därigenom en kraft i sin text.

Antites: En antites är en jämförelse där man tar bort alla nyanser. Det handlar oftast om två olika sidor som står mot varandra. En variant på en antites är ”Upp som en sol och ner som en pannkaka”.

Metafor: En metafor är ett bildligt uttryckssätt där ett begrepp tillfälligt byts ut mot ett begrepp som liknar det ursprungliga. Man kan till exempel säga ”Du är mitt smultron!”.

Historia

Retorik har sedan antikens dagar varit ett framstående och högtaktat ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. Genom århundradena hade retoriken haft en självklar roll inom litteraturen.

Retoriken kom under 1800-talets senare hälft av sakta försvinna från
skolschemat. Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade sett prov på vilket enormt genomslag propaganda har på en större allmänhet. Adolf Hitler var en mycket skicklig retoriker. Inom de humanistiska vetenskaperna började man inse fördelarna med retorikens analytiska verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena och idag är det vanligt förekommande att forskare inom områden som exempelvis psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi, psykologi och språkvetenskap använder sig av retoriska analysmetoder.

Idag kan man, i vissa länder, därför fortfarande tala om två sorters varianter av retorik. Dels den litteraturinriktade retoriken, som föddes som ett försök att fly undan Platons kritik av retoriken, en retorik som främst fokuserar på språkliga figurer och topiker (topos), och dels den mer moderna tillämpningen där den klassiska retorikens grundprinciper utvecklats för att appliceras på i stort all form av kommunikation.

Elocutio - Språklig utformning

I den antika retoriken, och än mer inom den litteraturfokuserade inriktningen av retoriken, hade den språkliga utformningen, Elocutio, en viktig plats. Centralt inom Elocutio var utsmyckningen, ornatus, där man traditionellt hittar två stora kategorier, troper och figurer (figurae). Denna indelning är dock inte självklar och det har sedan antiken skett otaliga försök att definiera och kategorisera de språkliga figurerna (ornatus). Quintilianus definierar figuren (figurae) som den form som ger en tanke nya infallsvinklar, medan han definierar tropen som tankens figur. Figurerna (ornatus) har främst studeras ur två aspekter: deras form och deras persuasiva funktioner.

Troper

• Hyperbol - överdrift- "Astrid Lindgren finns i alla svenskars hjärtan"
• Litotes - underdrift- "Det här var inte så roligt att höra"
• Liknelse - "Du är som en ros"
• Metafor - "Du är en ros"
• Metonymi - namnbyte - "Eleverna läser Strindberg just nu"
• Pars pro toto - delen i stället för det hela - "På svensk köl"

Stilfigurer

• Alitteration - upprepning av samma inledningsbokstav i flera ord i följd. "Veni vidi vici"
• Anafor - upprepning av samma ord i början av en mening, en sats, en versrad eller ett stycke. Martin Luther King: "Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm..."
• Antites - motsatta tankar eller begrepp ställs mot varandra. "Det är en fråga om liv och död."
• Exclamatio - utrop: "o, gudar!", "medborgare!", "död åt fienden!" och så vidare.
• Interrogatio - retorisk fråga: i stället för att påstå något ställer man lyssnaren inför en fråga där svaret är mer eller mindre givet.
• Ironi - man säger en sak men menar egentligen motsatsen.
• Klimax - stegring så att man vid en uppräkning låter sista ledet utgöra en höjdpunkt. När en väntad stegring uteblir kallas detta "antiklimax".
• Oxymoron (engelska för litterär Paradox) - förnuftig galenskap: en sammanställning av begrepp som brukar vara oförenliga "Talande tystnad".
• Paralips - låtsat förbigående.
• Trikolon - man utformar sin tankar i tre led. "Landslaget behöver rekrytera duktiga spelare. Nya spelstrategier leder till ett effektivare anfallsspel. Först därefter kan Tre kronor förvänta sig att ta VM-guld."

Att övertyga

Vissa retoriska tänkare har gjort en skillnad mellan att övertala och att övertyga.
En av de mer vanliga definitionerna är att övertalning är en tvingande process medan övertygande är en retorisk process, definitioner som under 1900-talet kommit att förändras, framförallt av Chaïm Perelman. Inom den antika retoriken såg man tre former av övertygelse. Ethos, pathos och logos, den retoriska triaden.

Det var också viktigt att varje tal innehöll följande aspekter:

• Delectare – ”Att behaga”; talaren får lyssnaren välvilligt inställd
  genom sin personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sitt ethos.
• Movere – ”Att röra”; talaren försöker väcka ”en känsla”,pathos hos lyssnaren.
• Docere - ”Att undervisa”; talaren försöker vädja till lyssnarnas ”förnuft”,logos med hjälp av argument.

Partesmodellen - Arbetsgången för en talare

När man ska skriva ett tal ska man enligt den antika retoriken använda partesmodellen, vilken består av följande delar:

• Inventio – Att finna. Talaren samlar stoff och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
• Dispositio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla.
• Elocutio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart talet.
• Memoria – Att minnas. Man lär sig talet.
• Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiatio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.

Under det senaste århundradet har olika retoriker gjort tillägg till partesmodellen. Det tillägg som fått störst genomslag är retorikprofessor Lennart Hellspongs intellectio, ett tillägg som genomförs inledande, innan inventio:

• Intellectio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han/hon tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han/hon tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han/hon följa?

Ett annat tillägg är emendatio, ett tillägg som placeras sist i partesmodellen:

• Emendatio - Att korrigera. Talaren går i efterhand igenom vad som fungerade bra respektive dåligt och noterar för framtida referens vad han/hon behöver öva på, eller kanske undvika helt.

Talets delar

I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst genus deliberativum, i olika delar, dispositio.

• Exordium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och ett försök att på något sätt uppnå captatio benevolentiae, ”vinnande av välvilja”, hos lyssnaren.
• Narratio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen och för att skapa intresse för ämnet.
• Propositio – Framställande, där talaren presenterar den tes som han/hon i fortsättningen av talet vill argumentera för. Man kan här också göra en partitio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga tala om i vilken ordning man ska behandla olika frågor som hör till ämnet.
• Argumentatio – Argumentation, där talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Man börjar med probatio, ”bevis”, det vill säga att presentera sina argument för tesen, för att sedan fortsätta med refutatio, dvs ett avvisande av eventuella motargument - vederläggning.
• Peroratio – Avslutande av talet, gärna med en recapitulatio, dvs en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.

» Presentationsteknik/Retorik Stockholm
» Presentationsteknik/Retorik Göteborg