Blogg, Ledarskapsbloggen - av ledare för ledare

Nu när jag varit med några år i ledarskapssvängen kan jag konstatera att det går trender och mode även inom detta område. När jag var ny så var det ord som "teambuilding" som var på modet, något som inte alls är lika trendigt idag. Idag handlar det istället mycket om "coachande ledarskap". Undrar vilka trendord som kommer härnäst...

Men det går inte bara trender i ledarskap, utan även i snask. Konstaterade i helgen att nu skall goda saker vara "crunchy". Inte bara strössel, utan även glasstrutar, musli osv. 

Dare to crunch!

//Malin 

Jag hade sett fram mot en skön aprilhelg. Kanske sitta på altanen och  läsa en bok. Fixa lite i rabatterna. Byta till sommardäck på bilen. 

Men så slog jag upp ögonen i morse och gissa om jag blev överraskad. 10 cm snö. I mitten av April. En viss typ av överraskningar gillar jag inte.

En otrevlig överraskning kan det också bli om för den som har en chef som sparar all feedback till det årliga medarbetarsamtalet. Vi pratade om det i Jönköping häromdagen, vikten av att faktisk våga ge sina medarbetare löpande feedback under hela året. Kan låta självklar, med tyvärr är det långt ifrån det. 

Det finns fördelar även för dig som chef att ge löpande feedback under hela året. På så sätt bli medarbetarsamtalet mer en uppsummering av det gångna året, istället för ett jobbigt möte som man helst skulle vilja slippa. 

Don´t dare to surprise!

  

//Malin Trossing

Med denna vackra bild vill jag önska en riktigt Glad Påsk! 

På bilden ser du resultatet av påskpysslet vi gjorde tillsammans på dagis häromdagen. Det är tanken som räknas... 

Ha det i åtanke nästa gång du som chef hittar på en överraskning för dina medarbetare. Så fundera inte så länge på den perfekta grejen, bara gör. Hitta på något de inte räknat med, visa att du ser dem. Det är tanken som räknas... 

Dare to think! 

//Malin Trossing

Som chef har jag försökt uppmuntra mina medarbetare att tänka nytt och tänka annorlunda. Det är alltid lika spännande att se vad de kommer fram till. Sällan det jag skulle ha kommit fram till. 

Nedan ser du resultatet av när min yngsta son själv får välja frukost. Macka med russin på. Ibland varierar han och tar korvbröd med leverpastej och russin. Och vad har jag för belägg för att det inte är en bra frukost. Leverpastej Ok. Macka Ok. Russin Ok. Annorlunda Ja. Dåligt Nej.

Dare to eat!

/Malin Trossing

Imorse klargjorde äldsta sonen "Jag tänkter INTE ha någon jacka på mig idag. Jag fryser hellre". Som mamma suckade jag givetvis och tittade på termometern, 8 grader. Sen cyklade sonen iväg, utan jacka. 

Så här är livet som chef rätt ofta. Vi pratar om att våra medarbetare skall ta egna initiativ och eget ansvar, men när de väl gör det så kan det kännas rätt jobbigt. Det är bra att vara medveten om detta och hålla inne den där sucken eller kommentaren och istället le uppmuntrande. För om vi ber dem komma med egna idéer och initiativ så är det inte alltid som vi kommer att gilla dem eller kanske ens förstå poängen. Men min erfarenhet är att det nästan alltid faller väl ut. Medarbetaren har en tanke som jag kanske inte först sett. 

Och skulle det gå snett så lär de sig mycket till nästa gång, kanske inte den läxan du först trott men en annan, lika viktig. 

Telefonen ringde just. Det var sonen som kommit på att hans cykelnyckel låg i jackfickan och att han därför inte kunde låsa cykeln…

Dare to bike! 

//Malin

Här hemma är det sportlov och barnen såg Hjärnkontoret på TV imorse. Där var ett intressant inslag om varför barn hellre spelar dataspel än läser böcker. Det man hade kommit fram till var att det berodde på att tv-spel gav så mycket mer belöningar, snabbt, hela tiden. Och att det är något som vi alla gillar, att bli belönade och bekräftade. 

Tanken som dök upp var vad som händer när man växer upp med att få snabb bekräftelse och belöning hela tiden. Är det en bidragande anledning till att den yngre generationen är mer rastlösa och missnöjda på arbetsmarknaden?
För att vi som chefer inte hänger med i svängarna och bekräftar i den utsträckning som de vant sig vid från tex. tv-spelandet? Hur kan vi då som chefer bli bättre på att kontinuerligt bekräfta våra medarbetare och få dem att känna att det är som att kliva in i Super Marios värld när de kommer till jobbet. Eller skall vi inte det? 

Dare to play!

//Malin Trossing

Vi hör ofta talas om att 80% av all kommunikation sker med hjälp av kroppsspråk. Jag har alltid haft lite svårt att riktigt ta in det. Kanske för att jag gillar att prata. Men det stämmer faktiskt!

Som ni vet så har vi sen i somras en kameleont i familjen, som heter Gizmo. Det har gått jättebra, men innan jul blev jag lite orolig. Den som följer bloggen minns ett inlägg om att han helt plötsligt började sticka iväg från köksfönstret och gå på utflykt i huset. I samma veva började han växa snabbare och se lite konstig ut, så jag googlade på allehanda kameleont-sjukdomar. Det fanns en hel del farliga grejer, men inget stämde riktigt. Till slut fick jag äntligen napp. Orangea fläckar på sidorna. Turkosa prickar på ryggen. Äter mindre. Rastlös. Check. Check. Check. Orsaken var hittad! Gizmo var en tjej… och skulle lägga ägg (de lägger obefruktade ägg precis som höns)

Då uppstod nästa svåra fråga, hur lägger kameleonter ägg? 

Det visade sig vara rätt komplicerat och haken i det hela var att om de inte lägger äggen så kan de dö av något, som till och med har ett namn. Värpnöd. Men hur vet man att stunden är inne då en kameleont vill lägga sina ägg? Och hur vet man då att hon är nöjd med den plats man förberett? Kameleonter kan ju inte tala. 

Men vad skall vi med ord till när 80% av budskapet ändå kommer med kroppsspråket?

 

Vad Gizmo sa? Jo, när det närmade sig dagen för äggläggning så blev hon mer och mer rastlös. Hon spatserade runt överallt och letade efter ett bra ställe att lägga sina ägg. Var hon i sin nätbur så hittade man henne på nätet uppe vid dragkedjan. Där satt hon och hoppades att vi skulle komma och släppa ut henne, så hon kunde fortsätta leta.

Då satt vi in en hink till henne i buren. Där grävde hon lite första dagen men efter ett försök så struntade hon i den. Vi förstod på hålet att den var för grund.  Så fram med en djupare hink, som fick stå på golvet. Men den bemödade hon sig inte ens att provgräva i. Hmm… då ställer vi väl den på hennes favoritplats i fönstret. Och vips var hon där och grävde. 

Och vad hon grävde. I flera dagar höll hon på intensivt, innan hon en natt var nöjd och la sina ägg på botten. 38 st ägg, i storlek som bruna bönor. Hur alla dessa fick plats i hennes lilla kropp är omöjligt att förstå. Efteråt var hon tagen några dagar men nu är hon precis som innan allt detta drog igång och lämnar inte sin plats i köksfönstret. 

Visst är det häftigt hur mycket kroppsspråket kan berätta. Vad säger du till dina medarbetare, med ditt kroppsspråk? Lika mycket som en kameleont, eller mer?

Dare to talk!

//Malin Trossing